Jag måste bara skriva av mig lite. På de här bilderna är jag sminkad förutom på den sista. Jag undrar var den "naturliga skönheten" tagit vägen. Känslan av att vara nöjd med sig själv så som man är. Jag sminkade mig varje dag i sjuan och halva åttan. Gick upp två timmar innan skola började för att hinna fixa sig. Men nu har jag märkt att va fan har det för betydelse egentligen?

När jag sminkar mig så känns det ibland så fejk. Varför ska vi tjejer behöva "måla" oss för att bli accepterade? Men jag känner mig också fin, som att jag duger. Jag är jag. Jag är inte den smalaste människan som finns men jag e inte tjock heller. Jag är kort men trivs med det.

Det är inget jag alltid gjort. Varje dag har jag fått höra att jag e kort eller tjock. Min hårfärg och mitt hår som jag älskar har också rackats ner på. Ja, jag har en ovanlig hårfärg men den är så underbar. Varför ska jag behöva bli kallad för ginger och annat för det. Människor behöver ta en titt på sig själv innan man dömer andra. Det är först nu som jag har börjat bygga upp ett självförtroende. Jag vågar stå emot och säga ifrån. Ingen får trycka ner mig för jag vet att det dem säger inte stämmer. Jag vet också att många tjejer jag känner vet hur det är. Killar och andra dömer en så vi vågar inte säga emot. Det slutar ofta med att man tror på det dem säger men gör inte det, snälla. De har fel. Det är du själv som ska leva med dig så se till att du e nöjd.

Jag går ofta osminkad nu eftersom att jag inte känner att det behövs ha smink. Jag sover hellre en timme längre än sitter framför spegeln och plattar håret eller sminkar mig.